Nära och olidligt vackert

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
 
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
 
 
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
 
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
 
  
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.
 
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
 
 
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia... ;-) Det kan jag dra någon annan gång.
 
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
 
Kram!
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Presentation av mig hittar du HÄR.
Follow

Som bloggare får man ta skit

Jag hade skrivit ett långt blogginlägg i förrgår, men fick aldrig iväg det. Det kändes inte bra i magen. Nu gör jag ett nytt försök.
 
Det har trillat in lite anonyma otrevliga kommentarer i min blogg de senaste veckorna, helt random. Vet inte om de kommer från samma person eller olika. Och det spelar väl egentligen inte någon större roll heller. Jag visste ju att det skulle komma, förr eller senare. Jag visste att om jag vill driva en offentlig blogg så kommer jag att få räkna med att få ta skit. Och ändå så blir jag ledsen. Ledsen och trött och opepp.
 
Jag har knappt ens velat gå in här i bloggen de senaste dagarna. Varken känt motivation eller ork. Bara känt mig nere.
 
Och samtidigt måste jag skratta lite åt mig själv. Att jag är så löjligt sårbar så att jag tar åt mig för några ynka kommentarer från användare som inte ens vågar stå för det de skriver med namn/mailadress. Värre än så här kommer det ju att bli...
 
Att tappa motivation
 
Men varför ska det vara så här? Jag har så svårt för att förstå det. Vem är det som ägnar sin dyrbara tid åt att skriva elaka och förolämpande saker till främlingar som den inte vet någonting om. Spotta och spy galla över någon annan, bara för att denne existerar. Vem är det som gör så och varför? Vad är det som driver?
 
Jag har svårt att förstå det. Svårt att förstå varför man inte kan vara lika trevlig på nätet som man (förhoppningsvis) är IRL...
 
Det är ju inte så att vi är mindre människor på nätet. Orden gör minst lika ont och dränerar en på energi precis lika mycket som de hade gjort i "verkligheten". Jag bloggar för att jag vill inspirera och sprida positiv energi. Skapa någonting fint. För att det är en passion och något som jag tycker är väldigt roligt.

Varför ska jag låta den glädjen dö på grund av främmande bittra människor som inte har vett att uppföra sig? 😔
 
För att försöka återfå motivationen och styrkan har jag googlat och läst några peppiga inlägg från andra mer erfarna...
Englasshowroom
Egoinas
Ebba von Sydow / Clara Lidström
 
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Ett upplägg på bloggen som aldrig tidigare skapats?

Ledsen att det har varit så skralt med blogginlägg på sistone. Det beror inte enbart på att min hjärna har tagit semester nu över jul och nyår utan även på att jag har så många tekniska problem med än det ena och än det andra.
 
Daniel, min hjälte, arbetar febrilt med att rädda vad som räddas kan på min kraschade hårddisk. Det har han jobbat med i 3 veckor nu. Dag för dag lyckas vi rädda en mapp i taket. Jag är så glad att jag iaf säkerhetskopierade hela disken i slutet av sommaren, så att det "bara" är hela höstens arbete som riskeras att gå förlorat nu. Vi har också lyckats laga den ena kameran (Tror vi! Den ska testas igen om två dagar.)
 
Därutöver så är arbetet med min nya blogg i full gång (Daniel började programera den igår!!) och snart ska jag börja flytta över alla inlägg. Men enkelt är det inte! Jag är vida ökänd för att alltid ta avancerade och tidskrävande beslut och den ovanan håller jag fast vid även i detta. Det upplägg som jag vill ha på min nya blogg är knappt i närheten av någon annan blogg som jag har sett hittills, med flera ovanliga funktioner. Daniel som ändå är it-kunnig har ett fullt sjå att hitta alla koder och moduler (heter det så?) som krävs för att få ihop mina önskemål. Kära Daniel, så snäll han är som vill hjälpa mig med allt detta. Det hade tagit år för mig att lyckas programera ihop bloggen på egen hand!
 
Jag vill ha något i min blogg som tycks vara sällsynt i bloggar - en avancerad sorteringsfunktion på blogginläggen. Så att man ska kunna välja själv som läsare i vilken följd alla inlägg kommer eller om man vill se dem i ett speciellt upplägg! Hittills har jag inte sett någon som har denna komplexa funktion i sin blogg, inte ens heltidsbloggare! Så det ska bli spännande att vara den första som testkör ett sådant fenomen!! Dessutom kommer bloggen att ha en väldigt avancerad kategoriindelningsfunktion med flera underkategorier som enligt planen dessutom ska presenteras genom bilder. Åh, det kommer bli så häftigt!! När allting är klart. Eller också blir det ett jippo utan dess like, som inte alls fungerar, så att vi måste göra om hela bloggen och slopa alla mina coola idéer. Vi får väl se...

Men vi har sagt att vi får ta lite i taget. Daniel har ju ett annat jobb att sköta också. :D Renoveringen har vi satt på paus denna vecka. Nu är det bloggen som gäller ett tag framöver, tills jag får den nya på fötter. Eller vi får väl jobba lite paralellt med det hela...
 
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vårt nyårsfirande, men tiden räckte inte till idag och jag hann inte få över bilderna till kameran. Så det får komma imorgon!
 
Klockan är 02:02 och jag skulle egentligen bara vakna för att amma Celina, men kunde inte låta bli att smita in på bloggen. Nu ska jag försöka somna om...
 
Godnatt!! Eller godmorgon, om så behagas!
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Presentation av mig hittar du HÄR.
Follow
Konst bloggar Hem & Inredning inredningsbloggar.info