Längta Hem

På tal om advent och jul och mörker och kyla... så kommer jag nu med ett helt off topic inlägg. För någon månad sedan döptes Celina och vi fick aldrig något bra tillfälle att fota henne och hela familjen tillsammans (ja, vi fick till något i all hast men jag var inte så nöjd med det), så vi bestämde oss för att fota i lugn och ro vid ett senare tillfälle.

 

 

På grund av renovering och annat drama fick vi inte tid till att ge oss på fotograferingen igen förrän härom veckan. Men det gick visst lika dåligt det. Båda barnen var på strålande humör när vi gjorde oss i ordning och jag tänkte i min enfald att det här skulle nog gå alldeles galant, men sedan när kameran kom fram var de plötsligt båda i upplösningstillstånd. Hon hade ont i magen eller någon annan mystisk åkomma (kanske skrek hon bara i sympati med brodern) och han var allmänt trött och grinig. Jag fick muta honom med kex för att han skulle skina upp och hålla sig på mattan (bildligt talat)!

 

 

Det var så mörkt (trots mitt på dagen) att allt som inte var i centrum hamnade i en enda grå sörjig skugga, t.ex. jag. Så jag har fått kämpa för att ljusa upp bilderna till synbarhet. Eliah stod intryckt mellan mina knän på ett mycket märkligt sätt och knaprade kex, Celina skrek för full hals, Lucia (hunden) studsade runt och anföll våra ben i hopp om att komma med på bild, Daniel såg allmänt frånvarande ut och jag sprang hela tiden i vägen för kameran när blixten gick av. Inte en enda bild fick vi där alla såg nöjda och glada ut, och ständigt tittade vi alla åt olika håll. Bilderna blev värdelösa rent utsagt. Och jag var så stressad att jag inte hann kontrollera kamerans fokus (vi skulle åka iväg på middag efteråt och hade tid att passa)! Så någon fokus fanns det visst inte heller. Jag begriper inte hur vi lyckades.

 

Follow