Längta Hem

 

När jag började blogga i somras bestämde jag mig för att lära mig att fota. På riktigt. Som bloggen avslöjar har jag alltid tyckt om att skapa, med färg och form och ljus och känsla, oavsett vad det gäller. Så det ligger inte så långt ifrån mitt hjärta att ibland fantisera att jag ska bli fotograf. (Nu har ju jag redan ett jobb, men i en annan värld?) Men jag har alltid varit smärtsamt medveten om hur hopplöst oteknisk jag är. (Kanske handlar det inte så mycket om oförmåga att förstå teknik utan snarare ett ointresse?) Och eftersom det innebär en hel del koll på teknik när man är fotograf så har det aldrig varit aktuellt. Jag har följaktigen aldrig gett mitt fotointresse något större utrymme.

 

Förrän nu i höst. När jag började blogga var det viktigt för mig att hålla en hög kvalité på bloggen. Att verkligen lägga ner tid och engagemang på det jag skriver och visar här. Inte för att det egentligen är nödvändigt, eller för att någon skulle bry sig nämnvärt, men för att jag lätt tappar intresset om jag inte lägger ner själ och hjärta i det jag gör. Då känns det meningslöst. Något ska jag väl ändå lära mig av att lägga så många timmar på en blogg?

 

Det tog mig ynka 5 dagars bloggande att inse det. Mina bilder var skeva, dassiga och allmänt förargelseväckande. Jag blev själv bestört och lagom avtaggad varje gång jag tittade på dem. Jag behövde en bättre kamera och mer kunskap. 

 

 

Den 6 juli fick jag ändan ur vagnen. Jag begav mig till närmaste proffsfotograf, bönade och bad (jag skojar!) och köpte slutligen en kamera som hen tyckte sig vara färdiglekt med. Och jag var hejdlöst glad över mitt kap. Lyckligt ovetande om hur svårt det faktiskt är att lära sig att hantera en avancerad kamera.

 

Men skam den som ger sig, som alla rysligt kloka åldringar brukar proklamera. Så ger mig gör jag inte! Jag försöker fota så ofta jag hinner och varje gång jag fotar upptäcker jag en ny spännande knappar att trycka på. Ibland blir det alldeles genialiskt och ibland är det en fet skamkudde som gäller. Tack och lov har jag jobbat en hel del med bildredigering förut, så den delen av fotografyrken känns inte så läskig. Det är lite som att skapa konst tänker jag. Man får leka med färg och form tills man blir nöjd. Underbart underhållande!! 💅 Jag kan sitta i timmar... dra fram och tillbaka med reglarna och förtrollas av hur tonerna förändras. Från dimma till klara vyer. Från mörker till ljus.

Om jag känner mig själv rätt så kommer det inte sluta här. Det kommer nog aldrig sluta förrän jag har en egen fotostudio med allt vad det innebär. (Jag har redan börjat snegla på bättre utrustning, reflexskärmar och superblixtar, när inte Daniel är i närheten. Hehe! Och jag drömmer och ser fram emot den dagen jag faktiskt begriper hur alla dessa föremål ska hanteras! Oh la la!! Den dagen...)

 

 

Eftersom jag umgås med mina skatter hela dagarna blir det ofta dem som jag fotar. Ibland bara som en lek, ibland på lite mer allvar. Häromdagen var en sån dag. En sån där lite mer ordentlig fotodag, då jag faktiskt hade ett mål och ett syfte med plåtningen.

 

Jag ville föreviga min dotter i min mammas stickade plagg. Hon växer ju så det tjuter i knogarna, den tösen! (Celina, inte min mor.) Så ja, detta lär vara sista chansen att njuta av denna syn. 6 månader och alldeles lagom rund och go.

 

 

BAMSEKRAM på er alla!