Nu flyttar bloggen!!!

Wow, nu händer det grejer alltså! Det har varit lite skralt med inlägg på bloggen de senaste två månaderna. Det beror till stor del på den nyhet som jag kommer att dundra till med nu. Håll i era fladdrande pilotbonnetter och hämta signalhornen!! För NUUU flyttar bloggen!! 😁 Nu beger vi oss till eget webbhotell/domän. Och där ska det minsann bli livat! 😘
 
Adressen http://fondofhome.blogg.se kommer alltså att arkiveras!
 
Tankar kring nya bloggen
Jag och Daniel har suttit så mycket vi har orkat sent om kvällarna, när kottarna har somnat, med den nya hemsidan. Ingen av oss kan programmering på någon egentlig nivå, så det har varit en tidskrävande insats. Men Daniel är teknisk (civilingenjör), klipsk och snabb på att lära sig. Så han har gjort ordentliga research, läst på och lärt sig hur man gör bit för bit. Vi resonerar som så att när man gör det själv och inte betalar ett proffs (som vi först hade tänkt!) så har man mer att säga till om och mer att kunna styra över. Det är dessutom en enorm tillgång att själv kunna programmering.
 
Jag kommer konstant att vilja modifiera bloggen till att bli bättre, det är en ständigt pågående utveckling, och då är det klockrent för mig om min egen man gör jobbet tillsammans med mig. Eftersom vi då har fullständig kontroll på minsta lilla detalj och själv kan fixa om något strular. Så ja, det är tanken bakom.
 
(Jag och Daniel gifter oss. Ni hålla tillgodo med en bild som jag hittade på facebook, från mitt och Daniels bröllop, då min hårddisk har kraschat med alla höstens bilder.)
 
Tankar bakom bloggens upplägg och utseende
Det finns fortfarande tuuuuusen saker kvar att göra på den nya bloggen. Vi har egentlign bara börjat med designen! Bara satt grunderna. Toppen på isberget. (Jag har världens plan i huvudet som kommer att ta månader, kanske år, att förverkliga. 😂)
 
Vi har suttit nu flera kvällar och slitit oss i skägghåren över hur vi ska få till den där avancerade sorteringsfunktionen (som jag har skrivit tidigare att jag vill ha på min nya blogg). Vi har inte hittat någon lösning än och jag har googlat på hundratals bloggar och hittar INGEN som har ett sådant upplägg. Så tyvärr är inte detta på plats än.
 
Det är alltså mycket som saknas. Men så pass mycket är på plats att det ändå är bättre att börja blogga på det nya stället än att stanna här.
 
NYA ADRESSEN
Okej, mina kära vänner! Från och med nu hittar ni mig här:
 
(Spara ner adressen som ett bokmärke på datorn eller lägg det på minnet. Eller följ uppdateringarna på fb. Så ses vi där inne i framtiden. 💜)
 
Bloggportaler och brister
Jag kommer nu att gå över till ett wordpress-system. Om man säger så här... det finns anledning till att jag byter. Det är inte bara för att jag vill ha min egna plats.
 
Jag har varit PRO-medlem på blogg.se i ett halvår nu och det finns enorma brister där som jag har påtalat för dem, men som de inte själva tycks ha tid eller kunskap att fixa. Daniel har fått lägga massor av tid på att fixa det åt mig istället, trots att jag betalar dem för att det ska fungera! (Mobilversionen t.ex. har strulat. Gick inte att få in statistiktaggar, gick inte att få in bloggbeskrivningen, bra möjligheter att följa bloggen saknas m.m.)
 
Nu lämnar jag strulportalen för gott! Fantastiskt. Halleluja! 😘
 
Ha gärna i åtanke att bloggen fortfarande är i uppbyggnad, så ha lite överseende med att den kommer att vara en stökig byggarbetsplats den närmsta tiden. Tack!! NI ÄR BÄST!! 😍 Det ska bli såååå spännande att börja på ett nytt bloggkapitel!
 
Kärlek och kramar från Zilia
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)

Nära och olidligt vackert

Skogen är mitt hem, min tillflyktsort. Där får jag mina största lyckorus och genomlider mina starkaste kval. Där kan jag le och skratta och må så bra så att man tror att det inte är på riktigt. Där kan jag drömma utan att bli nerdragen på jorden. Sörja intensivt och gråta bittert utan att bli störd. Där är allt nära och olidligt vackert.
 
När jag går i skogen hittar jag alltid nya vägar, nya idéer, nya planer, nya frågor, nya svar. Det är som en annan värld, där friheten är obegränsad och jag tillåts vara som jag är. Där tankarna får löpa fritt och känslorna storma. Skogen har en läkande kraft och är min största inspirationskälla. Där är jag själv med mig själv, men aldrig ensam. Skogen är full av blickar och röster. Närvaron är total. Rådjur, fåglar, harar, träd, bäckar och tuvor som rör sig och lever och växer och följer med. Ett kretslopp av liv i oändlighet. Och ändå aldrig någon stress och inget jagande. Ingenting som tvingar sig på, granskar eller kritiserar. Allt sköter sig själv och lever i harmoni (nåja, åtminstone de flesta djur!). Det tycker jag om. Jag tycker om att bara behöva ta in det jag orkar och få utlopp för det som måste bearbetas och lämnas.
 
 
Idag lockade jag med mig min kära make och våra två kottar ut på en lång pilgrimsvandring genom skogen. I nästan två timma gick vi runt och strosade. Andades frisk luft och gnuggade våra köldbitna näsor. Det var kallt och frosten sprack och gnistrade. Det var inte speciellt mycket snö, bara som en tunn slöja, men knarrade ändå så vänligt när vi gick.
 
Jag brukar aldrig ta med mig kameran när vi går. Dels för att jag glömmer och dels för att det är lite bökigt. Men idag kunde jag inte motstå. Vi gick precis innan solen gick ner och jag lyckades fånga många varma strålar med kameran under vägen.
 
  
När jag var liten drömde jag om att leva så här. Mitt ute i skogen. Jag är dotter till en bondson (dvs. min farfar var bonde!), men är inte själv uppväxt på en lantgård. Min pappa valde bort gårdslivet, då han var så innerligt trött på hårt kroppsarbete. Trött på att slitas upp tidigt om mornarna, mjölka kossor, mocka boxar och guida grisar in och ut ur hagar. Trött på att hugga träd, lappa ladugårdstak och akta sig för spetsiga tjurhorn. Jag antar att det blir så, när man tvingas leva ett liv som man inte själv har valt. På hans tid var det inte så harmoniskt att vara bonde som det kanske kan föreställas. Då var det ett hårt arbete och en ständig oro för om maten på bordet skulle räcka.

Så min pappa valde den akademiska vägen istället. Han har ett skarpt huvud. Smått genialiskt, faktiskt. Jag växte upp i en liten ort. Varken i stan eller helt på landet. Bara i något slemmigt mittemellan som jag aldrig trivdes i. Jag längtade alltid tillbaka. Till livet som mina förfäder levde. Jag drömde om att leva självförsörjande och oberoende övriga samhällslivet.
 
Istället flyttade jag till Stockholm och levde 7 år där. Ett tag i Huddinge, sedan i Flemingsberg, sedan ute på Ekerö och sist i Danderyd. Jag älskade Stockholm av hela mitt hjärta och gör det fortfarande. Men friheten på landet har alltid lockat mig och jag visste att en dag måste jag tillbaka. En dag måste jag hem och leva min dröm.
 
 
Det var då jag träffade Daniel. Och resten är historia... ;-) Det kan jag dra någon annan gång.
 
Bor ni där ni drömmar om att bo och lever ni så som ni drömmar om att leva?
 
Kram!
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Presentation av mig hittar du HÄR.
Follow

Inga trädgårdsbilder i världen kan hjälpa just nu

Som mor till en 2-åring är jag svårt illa berörd av det pågående dramat kring den lilla pojken som föll ned i ett hål i Malaga i Söndags. Jag har haft svårt att sova och går och är livrädd för att något ska hända mina barn. Blir så sinnes hönsmammig. Det hade ju kunnat vara Eliah. Och oavsett vems barn det är så är det ju lika fruktansvärt.
 
Bildresultat för julen well
(Bildkälla: https://www.thetimes.co.uk/imageserver/image/) 
 
Jag tänker så mycket på den stackars pojken som sitter fastklämd där nere i hålet och hoppas så innerligt att han snart blir räddad. Jag kan inte begripa att räddningsarbetet ska behöva ta så här många dagar! Varför tog det tre dagar innan de ens kom igång med grävningsarbetet?
 
Jag skulle bara vilja flyga som en ljudande fågel genom skyarna ner till Spanien och borra mig in i jorden, slita bort alla stenar i min väg och ta pojken i min famn och rädda honom!!
 
Ingen vet om han är vid liv eller ej. Antagligen är han kvävd sedan flera dagar tillbaka. Och om inte så lider han iaf svårt av hunger och törst och köld. Kanske skador. För att inte tala om hur apatisk man måste bli av att sitta fast och inte kunna röra sig i över 100 timmar? Ofattbart. Ångest. Det gör mig så djupt illa berörd och jag har haft svårt att fokusera på någonting annat än att undra hur det går för honom. Kanske är det amningshormonerna? Eller bara det faktum att jag är en väldigt känslosam person (uppenbart högkänslig)?
 
Jag följer räddningsarbetet live och kollar efter uppdateringar nästan var 10:e minut.
Bl.a. här: https://www.youtube.com/watch?v=VG2HxXssuQk
Och här: https://www.lavanguardia.com/sucesos/20190118/454187923462/julen-nino-pozo-totalan-malaga-rescate-en-directo.html
Och här: https://elpais.com/tag/rescate_victimas/a
 
Jag har funderat på vad jag ska blogga om, men inga ljuva trädgårds- eller inredningsbilder i världen kan sudda ut det lidandet som pojken och hans föräldrar/anhöriga går igenom just nu och som hela världen står vid sidan av och följer. Förfäran. Maktlöshet. Det jag hade tänkt att blogga om idag känns så löjligt irrelevant. Jag har svårt att känna mig glad förrän jag vet att de har nått pojken.
 
Å andra sidan är varken han eller familjen hjälpt av att jag går runt och hänger läpp. Så min slutsats får nog ändå bli att jag behöver sätta mig ner och göra upp lite nya skojiga planer för dagen och helgen. Släppa pojken och brunnen för en stund. Gosa med mina ungar, dansa och sjunga sånger och låta vardagen fortsätta rulla på. Må alla himlens änglar beskydda honom! 💔
 
Någon mer än jag som har svårt att släppa det som pågår i Malaga just nu? Vad tänker ni andra som har barn i samma ålder?
 
KRAM och var rädd om era små där ute!! ❤
 

(Om DU tycker om detta inlägg eller min blogg så får du gärna gilla, följa på fb/bloglovin och länka vidare. 💓)
Presentation av mig hittar du HÄR.
Follow
Konst bloggar Hem & Inredning inredningsbloggar.info